Vägen till min första bok, “Det lilla galleriet i solen” – Gästblogg av Marie Sammeli

Marie Sammeli har gjort en författarresa. Idag har hon skrivit tre romaner: Det lilla galleriet i solen och Den lilla vingården vid bergets fot och Det lilla pensionatet i gröna dalen. Idén till den första boken kom efter att hon flyttat från Kungsholmen till Kapstaden.

Det är januari, regnet smattrar mot rutan. Hallen är svårt belamrad med fuktiga overaller och galonkängor och så ligger det där veckotidningsuppslaget med härliga solbrända par som har lämnat den magnecylvita färgen mellan oktober och mars för att bara kasta sig ut och uppfylla sina drömmar.

Jag brukade alltid läsa de där reportagen med ett visst intresse men sedan bläddra mig vidare till sidorna som gav råd om de bästa krämerna för att ta sig förbi vintermånaderna och möta våren med glow. Det var inte längtan efter januari-glow som fick mig att stanna till, utan det faktum att det påminde mig om att vi var inne i ett hjul som bara snurrade på alldeles för snabbt. Vi hade då fyra barn under tio år.

Jag drev ett barnproduktsföretag och min man en PR-byrå. När energin efter julens återhämtning hade varat i en vecka kände jag att vi måste göra något radikalt för att bryta vårt mönster och hitta ett annat tempo i tillvaron. Min man höll med och vi bestämde oss. En time out, helst långt borta.

Liksom Julia, huvudpersonen i min roman är jag ingen större äventyrare. Visst hade vi kunnat sätta barnen i svenska skolan på Mallorca eller i Thailand. Men på något sätt hade vi båda förälskat oss i bilden som det där lite galna, härligt spontana äventyrsparet och på något sätt kom Sydafrika upp. Det kan också ha varit så att någon av oss hade sett Mitt Afrika med Meryl Streep lite för många gånger.

En radikal förändring för familjen

Det var tufft att flytta. Jag hade mycket hemlängtan. Men mitt i den där tuffheten med barn som inte pratade engelska, inga vänner, läckande hus, google maps som ständig följeslagare och att dagligen gå ut ur sin komfortzon, så var det också väldigt roligt. Roligt att utmana sig själv. Och lite är det väl så att börjar man utmana sig själv och ser att det går, så fortsätter man. Vi hade egentligen bara tänkt att vi skulle ta en tio månaders paus från vårt vanliga liv. Men nu, sju år senare, är vi fortfarande kvar.

Som du som läser det här säkert kan relatera till, så har jag alltid läst enorma mängder böcker och skrivit. När jag var liten plöjde jag varenda hästbok som biblioteket kunde uppbringa och på loven satte mina föräldrar in lässtopp efter ett antal timmar. Det var ju viktigt med frisk luft också. Den absolut bästa dagen för mig involverar alltid en bok.

Jag har en bakgrund inom marknadsföring, reklam och som egenföretagare. När vi flyttade drev jag fortfarande eget företag. Men när vi blev kvar i Sydafrika så blev det till slut för komplicerat att sköta allt på distans och för ett år sedan sålde jag företaget. Helt plötsligt hade jag ett fönster. Det är inte så många tillfällen i livet när man får det. Och då tänkte jag att jag skulle göra ett försök och satsa på min livsdröm. En dröm jag vet att jag delar med många. Att skriva en bok.

Att skriva en bok – en livsdröm blir verklighet

Nu var det ju inte så att jag bara slog mig ner, öppnade upp ett tomt dokument och bara fick ur mig en bok. Jag hade under flera år gått onlinekurser i skrivande, läst böcker om skrivande och kände att jag var redo.

Jag började med att sätta ihop lite anekdoter från Sydafrika till en berättelse. Ganska snabbt kände jag att det där blev ingen röd tråd, inget som riktigt höll. Kanske roligt om man ville följa oss som familj men det skulle knappast intressera någon annan. Jag tänkte helt om och började på en historia som jag hade haft i mitt huvud länge, redan när vi bodde i Sverige.

Jag skrev kanske 200 sidor. Sedan letade jag upp en lektör inom mitt område som jag betalade för att hon skulle läsa. När jag fick tillbaka manuset med kommentarer från henne blev jag helt knäckt. Sammanfattningsvis kan man nog säga att hon sa: du kan skriva men receptet är fel. Och hon hade helt rätt för det är verkligen ett recept. När jag hade slickat mina sår kunde jag se att hon hade rätt i sin kritik. Hennes råd var att börja om och hitta strukturen.

Jag fick tips om boken Story Engineering av Larry Brooks. Jag har läst många böcker inom området men den här är klart den bästa. I alla fall för mig. Med hjälp av den och coachning från lektör blev det mycket klarare vad jag saknade för att få till det. Många månader och försök senare var lektören nöjd.

Feelgood-genren – en plats där jag hör hemma

Det fanns ingen tvekan för mig om att jag ville skriva feelgood. Jag älskar feelgood, det får mig att le att må bra och den där känslan som den efterlämnar skulle jag kalla livsnjutning. Det var där jag ville vara. Jag uppskattar en bra deckare, är stark anhängare av Morden i Midsummer eller var åtminstone fram till avsnitt 702 … men jag skulle aldrig kunna skriva om blodiga detaljer och skulle ha väldigt svårt för att ta livet av en mängd personer.

Det finns en oändlig massa feelgood-litteratur, så innan jag började skriva försökte jag se om det var något hål på marknaden. Det var ju bra för mig att det inte fanns något om Kapstaden, ett av de mest populära resmålen för svenskar under vintermånaderna. Då blev det tydligt att jag skulle använda mig av det. Min plats var klar. Min egen fascination av personer som lever någon annanstans och bryter upp blev nästa del. Helena Thorfinns två böcker tillhör definitivt till några av de bästa jag läst. Igenkänning blandat med en annan kultur och så feelgood in i den mixen. Ja, det blev lite av mitt recept.

https://www.mariesammeli.com

http://www.bladhbybladh.se/produkt/det-lilla-galleriet-i-solen/