”Jag vågar inte planera min bok. Då försvinner ju magin.”

Jag hör det från många som vill skriva en roman. Och jag förstår rädslan, för jag bar den själv i flera år.

Det är kanske den vanligaste anledningen till att författare vägrar skissa. Och det är också, ska det visa sig, en av de största anledningarna till att böcker aldrig blir klara. Låt mig berätta varför.

Riktiga författare

Riktiga författare sätter sig och skriver. På känsla. På inspiration. Om man tänker och planerar för mycket innan man skriver sin historia, då blir berättelsen mekanisk. Förutsägbar.

Vi har hört det i författarintervjuer, där ingen någonsin nämner sitt synopsis. Vi har läst citaten om att ”karaktärerna skriver sig själva”. Och så bär vi med oss bilden av den fria konstnären som bara öser ur sig. Stephen King skriver till exempel inga synopsis, så varför ska du?

Problemet är att just den saken får många manus att samla damm i en byrålåda. Och Stephen King har ju skrivit så många böcker att jag knappt kan räkna dem, så det är inte så konstigt att han inte behöver synopsis. Han är ju lite mer rutinerad än de flesta andra.

Det är faktiskt sant att en del författare jobbar utan outline/skiss/synopsis. Men lika många jobbar med. Och om de inte använder en, så har de ändå oftast en bild av handlingen i huvudet, vissa punkter de är på väg mot. Och post-it-lappar eller dokument med idéer.

Vad som hände när jag skrev utan plan

Jag skrev mina första manus på ren inspiration. Sida upp och sida ner. Och det var härligt. Första gången, innan jag visste något om skrivhantverket, annat än att en roman består av karaktärer och en historia som ska berättas på cirka 300 sidor, blev manuset klart. Jag var tjugo år och det var ett mästerverk (trodde jag). Utan redigering.

Nästa manus skrev jag när jag studerade på Författarskolan i Lund. Nu lärde jag mig lite saker. Det fanns ”regler”, saker man ska tänka på när man skriver en historia. Men det var fortfarande enkelt att skriva. Manuset blev klart, det fanns en tydlig handling, ett driv framåt. Men det fanns också många saker jag fortfarande inte lärt mig. Som vikten av ett karaktärsark, orsak och verkan mellan scenerna samt en hel del annat.

Nästa manus kändes svårare, och manuset därefter ännu svårare. Jag skrev ungefär trettio sidor.

Sen tog det stopp.

Handlingen började spreta. Jag visste inte vad som skulle hända härnäst. Karaktärerna gjorde en massa saker, men det ledde liksom ingenstans. Varje gång jag satte mig kändes det tyngre, tills jag till slut inte satte mig alls.

Manuset hamnade i lådan.

Jag trodde att det var mig det var fel på. Att jag saknade den där talangen. Det tog mig alldeles för lång tid att förstå att det inte var talangen som fattades, utan en karta. Ironin är att det var kunskapen som gjorde det svårare. Ju mer jag lärde mig om vad en roman kräver, desto mindre räckte magkänslan.

Det som verkligen dödar kreativiteten

Här är grejen jag önskar att någon hade sagt till mig då: Det som dödar kreativiteten är inte en skiss. Det var att sitta fast i kapitel tolv utan en aning om vart jag var på väg. Det som ofta dödar en historia är att ha alldeles för många val. Tänk dig att du kommer till ICA och ska köpa en Yoghurt och det finns tusen sorter, och man kommer ut ur butiken utan en enda.

När jag började jobba med en amerikansk skrivcoach pratade hon mycket om att skapa en ordentlig outline/skiss. Jag blev rädd. För jag hade ju hört att riktiga författare bara skriver från inspiration. Men till slut provade jag. Och det var så mycket roligare än jag någonsin hade kunnat tro. Helt fantastiskt.

Vi tror att planering är hotet. Men det som verkligen tar knäcken på lusten är stiltjen, att köra fast, att famla i mörker, att skriva om kapitel ett för sjunde gången för att man inte vågar gå vidare.

Har du någonsin öppnat ett manus och inte längre mindes vart du var på väg? Det är där lusten dör. Inte i skissen. En skiss dödar inte inspirationen. Den skyddar den.

Skissen är en karta

Tänk dig att du ska köra till en stuga du aldrig besökt, långt ut i skogen. Skulle du strunta i kartan för att det känns friare att köra på måfå? Gissningsvis inte. Du har kanske testat – mina föräldrar har varit rätt duktiga på detta – och insett efter några timmar att det faktiskt inte är så roligt, utan rätt stressigt.

Kartan hindrar dig inte från att stanna vid en fin sjö, ta en spontan omväg eller ändra dig och åka någon annanstans. Tvärtom: det är just för att du har kartan som du vågar ta omvägen. Du vet ju att du hittar tillbaka.

Skissen är din karta. Det betyder inte att du ska följa den fanatiskt. Medan du skriver på råmanuset, så kanske din skiss ändras och nya saker sker. Men om du går vilse, så kan du gå tillbaka till din skiss, fundera på vad du ska göra, kanske stryka ett par av de kapitel du skrivit och sedan gå vidare. Du behöver inte skriva hela manuset innan du inser att ingenting fungerar. Och om du har tagit två veckor ledigt från manuset, så kan du bara kika på skissen för att se var du var sist, sätta dig och skriva direkt, istället för att läsa igenom alla kapitel du skrivit för att komma tillbaka till din historia.

”Men blir inte alla böcker likadana då?”

Det här är nästa invändning jag brukar få. Och den är klok, för om alla följer samma struktur, blir inte alla böcker likadana?

Nej.

Om du tänker på hus, så har alla hus bärande väggar. Ändå kan hus se helt olika ut, främst på insidan. En feelgood-roman på ett kafé i Simrishamn och en kolsvart deckare i vintermörka Umeå kan vila på exakt samma bärande struktur – en katalysator som sätter igång allt, en mittpunkt som får historien att vända på ett spännande sätt, ett läge där allt är förlorat – och ändå vara fullständigt omöjliga att förväxla.

Strukturen bestämmer inte vad du berättar. Den ser bara till att det du berättar håller hela vägen fram. Och med en skiss och en tydlig struktur är det mycket enklare för dig att komma framåt i din historia, eftersom du har en tydlig väg att följa.

En skiss som lever

Och, som sagt, en skiss är inte huggen i sten.

Jag hade en gång planerat en scen där min huvudperson Ester skulle konfrontera sin mor i köket. Ett rejält gräl. Men när jag väl satte mig och skrev, vägrade Ester säga ett ord. Hon bara stod där. Och tystnaden blev tio gånger starkare än grälet jag hade planerat.

Vet du vad jag gjorde? Jag ändrade skissen.

Mina scener överraskar mig hela tiden. Karaktärerna gör uppror, säger saker jag inte planerat, drar handlingen åt håll som jag inte alls hade sett komma. Och då lyder skissen min berättelse, inte tvärtom.

Jag kallar den min evighetsoutline. Den ändras och växer medan jag skriver. Den är aldrig riktigt färdig, och det är poängen.

Skrivcoachens tips! Är du rädd att skissen ska tvinga dig att följa den slaviskt? Skriv den i blyerts, inte bläck, bokstavligt eller bildligt. Säg redan från början till dig själv: ”det här får ändras.” Då blir skissen en trygghet istället för en tvångströja.

Skissen efter råmanuset

Men skissen slutar inte när du skriver ordet ”slut” på ditt råmanus. Det är faktiskt då den blir ännu mer värdefull.

Det finns en teknik som kallas reverse outlining, och den är precis vad det låter som. Istället för att utgå från din ursprungliga plan går du igenom det du faktiskt har skrivit, kapitel för kapitel eller scen för scen. Du skriver ner vad som händer, vilken funktion varje scen har och hur huvudpersonen förändras. Du kartlägger berättelsen som den blev, inte som du tänkte att den skulle bli. Och då ser du saker som du inte kunde se innan.

Plötsligt märker du att kapitel åtta och tolv säger nästan samma sak. Du ser att huvudpersonen inte förändras mellan mitten och slutet. Du hittar luckor där något viktigt saknas, eller scener som inte längre behövs för att berättelsen ska fungera. Och du ser var tempot tappar fart, var en bikaraktär försvinner utan förklaring, var två scener kunde ha varit en. Reverse outlining är som att tända ett ljus i ett mörkt rum, plötsligt ser du vad som faktiskt finns där.

Och här är det viktiga: det här betyder inte att din första skiss misslyckades. Det betyder att skissen följer din roman genom hela processen. Den var din kompass när du skrev, och nu blir den din karta över vad berättelsen behöver härnäst. Skissen är inte ett engångsdokument som du glömmer när du börjar skriva. Det är ett levande verktyg som hjälper dig från början till slut.

Mer struktur = mer frihet

Så nästa gång rädslan viskar att skissen ska ta magin ifrån dig, vänd på det. Fråga dig vad som egentligen dödar din lust. Är det en plan? Eller är det den där dimman i mitten, där du alltid brukar tappa tråden?

Min erfarenhet, efter att själv ha jobbat med och utan skiss, och efter att jag jobbat med hundratals författare i över tio år:

Mer struktur = mer frihet.

Och friheten är att äntligen få skriva klart.

Det här är precis det arbetssätt jag arbetar med i min kurs Skrivmaskinen. Vi börjar med att skissa romanen innan du skriver, inte för att låsa fast dig, utan för att ge dig säkerhet. Sedan lär du dig hur du utvecklar och uppdaterar skissen medan du skriver, så att den följer med när berättelsen tar nya vägar. Och när råmanuset är klart använder vi reverse outlining för att förstå vad du faktiskt har skrivit och vad berättelsen behöver för att bli färdig.

Nästa steg? Börja med uppgiften nedan. Se vad som händer när du skriver ner din bokidé i en mening.

Uppgift: Ta din bokidé och skriv ner den i en enda mening: vem handlar historien om, vad vill hen och vad står i vägen för att hen ska nå sitt mål? Det är din allra första skisspunkt. Känns det som en tvångströja? Eller som att du plötsligt ser vart du är på väg?

Vilken är din största rädsla med att planera din bok? Mejla mig gärna och berätta på skrivcoach@maritabrannvall.com