Nyligen kom min andra roman, I oxögat, ut på bokförlaget Polaris. Boken har fått väldigt fint mottagande, läsarresponsen är överväldigande och boken har recenserats i de flesta större dagstidningarna där jag blivit jämförd med såväl Vilhelm Moberg och Sara Lidman som Jan Fridegård. Dessutom har förlaget lagt ner mycket energi på att sprida boken i vitt skilda sammanhang och medier. Själv är jag smått omtumlad.

Det har nämligen inte alltid varit så här. Förutom mödan och våndan att skriva, som väl får sägas höra till, har vägen hit varit kantad av blod, svett, tårar, skam och usel självkänsla.

En dröm att bli författare – men en lång väg dit

Jag har alltid tänkt att jag varit författare – eller rättare sagt velat “vara författare”. Även om jag tänkt så sedan i tjugoårsåldern kom litteraturen och skrivandet in sent i livet. Att försörja mig som ensamstående mamma stod i vägen i många år. Men sedan trettioårsåldern har jag skrivit: poesi och kortare texter av olika slag. Började också på några romaner men gav upp så snart det tog emot. Jag läste litteraturvetenskap för att jag ville bli författare, deltog i skrivarcirklar, framträdde på poesiläsningar och fick några dikter publicerade här och där. Jag frilansade som skribent av olika slag, allt i en vilja att skriva. Men var jag författare?

Min första diktsamling kom ut 2004, på ett litet, allmänutgivande förlag, och jag och fotografen Åsa Nyhlén gav på eget förlag 2007 ut fackverket Stenminnen som fick Smålands Akademis Linnépris 2009. Men sedan var det stopp.

Diktsamlingar och refuseringar

Mina diktsamlingar refuserades gång på gång. Mina dikter som var mina käraste ägodelar avvisades av större förlag och lyrikförlag. Jag gick till biblioteket och bläddrade i nyutgivningen och plötsligt stod jag med byxorna nere: som jag skrev dikt var det ingen som skrev längre. Eller hade de någonsin gjort det? Min första diktsamling hade förvisso fått recensioner men dikterna hade också omskrivits som “lika banala som Per Gessles sångtexter.”

Men i mitt sinne “var jag författare” ändå. Problemet var att jag inte blev publicerad. Och tanken växte fram att jag inte var författare förrän jag skrivit en roman. Varför gjorde jag inte det då?

För att jag “skulle bara” hela tiden, som Alfons Åbergs pappa säger. Jag var som en rökare som säger att jag kan sluta när jag vill. Bara det att det där när:et aldrig kommer. Jag skulle bara jobba, köpa hus på landet, åka till Italien, jobba mer. Jag kom till och med in på Författarskolan innan min första diktsamling kom ut men tyckte inte jag hade tid, för jag “skulle bara” allt möjligt.

“Att vara författare” var för mig en livsstil, att umgås med andra författare, bli tillfrågad i författarsammanhang, läsa, skriva, uttala sig, publicera i jämn ström. Men så såg inte mitt liv ut. Och vad som egentligen krävdes för att komma dit, hade jag inte förstått.

Jag fortsatte pyssla med mina dikter, trots att en författare som stod mig nära sa att de var banala och självupptagna, och jag skulle bara: sälja huset denna gång. Nu hade jag plötsligt pengar och tid bestämde mig för att skriva den där romanen. Sa mig själv att jag skulle ta mitt skrivande på allvar. Om jag inte var poet skulle jag visa att jag minsann var romanförfattare.

Ännu fler refuseringar

Jag skrev min roman och skickade in den. Efter ett par veckor började jag vänta på “telefonsamtalen” som jag trodde skulle komma när förlagen insåg vilket pangmanus de läst. Den lilla finputsningen som återstod skulle redaktören självklart bistå med. Naturligtvis var det tyst i luren. Efter många månader kom refuseringarna. Från samtliga förlag. Jag var i chocktillstånd.

Då lät jag vänner och bekanta läsa och jag skrev om. Jag blev refuserad igen och igen. Jag tog hjälp av en professionell lektör och skrev om. Blev refuserad igen. Nu tappade jag tron helt på min förmåga att skriva. Jag hade gjort allt som stod i min makt med detta manus. Okej jag var inte författare, men tydligen kunde jag inte heller bli det. Ingen ville ha mina banala dikter, min roman avvisades kallt.

Min identitet som författare var utraderad. Jag kunde inte ens längre läsa romaner – som litteraturvetare och flitig läsare visste jag ju hur man skulle skriva och det var inte som jag skrev. Djupt ner i självförakt gled jag, och hade svårt att ens titta på min egen text utan att skämmas ögonen ur mig. Jag tyckte den var som novellerna i veckotidningar, platt, stereotyp och just banal. En författares dödssynd.

Flera gånger satt jag med fingret på raderaknappen, uppfylld av skam. Jag förstod att jag helt enkelt inte hade det som krävdes. Ändå ropade den där rösten i mig att “jag är författare” fast nu var den lite ödmjukare och pep snarare: “jag vill också bli författare.”

Jag kom till ett vägskäl. Antingen måste jag släppa tanken på att skriva eller ta det på allvar. På allvar. Och eftersom inget annat i livet gav mig samma tillfredsställelse som att skriva – inte ens att översätta eller tjäna pengar – så sökte jag till författarskolan på Lunds universitet. Igen. Och fruktade att jag inte ens skulle komma in, så uselt som jag skrev. Jag mötte också motstånd från personer omkring mig som sa att inte behövde man gå på skola för att lära sig skriva, antingen är du författare eller så är du det inte.

Författarskolan i Lund

Jag kom in på författarskolan. Men, under de två åren där plågades jag av min dåliga självkänsla. Det sättet jag skrev på var inte giltigt, inte “bra”, och alla andra fattade grejen utom jag. Jag bara skämdes hela tiden och tyckte inte jag platsade där. Ändå härdade jag ut och skrev om min roman igen med konstruktiv handledning av Henrik Pettersson (Jehåvasjävelen, 2008). En författare som var mycket yngre än jag och som debuterat senare än jag var bättre än jag på att se min text. Bara det grämde mig. Min slutreflektionstext hette Med bläcket färgat av skammens rodnad, ett försök att bearbeta min skam och låga självkänsla.

Men romanen fortsatte att bli refuserad. Den kom så långt som till ett litet omdöme av ett förlag, som dock inte ville gå vidare.

Med ny titel och efter att ha tagit ytterligare hjälp av lektörer, skrivit om igen, skickade jag den en runda till, nu till de mindre förlagen. Efter att ha påmint ett som efter ett år inte hört av sig, blev det slutligen napp. Redaktören sa att hon hade skjutit på att läsa men sedan bestämt sig för att ta den på allvar, och då insett att den varit riktigt bra.

Innan det kommit så långt hade jag, inte gett upp att vara författare, men gett upp om att bli publicerad på ett riktigt förlag. Att ge ut själv kändes realistiskt, eftersom jag trots allt trodde på berättelsen, en av anledningarna till att jag inte skrev något nytt istället. Jag har hört författare som skrivit tretton manus innan de fått något publicerat. Jag skrev om mitt tretton gånger istället.

Och innan manuset kom så här långt bestämde jag mig för att även om jag aldrig blir utgiven på förlag så vill jag i alla fall ha roligt på vägen. Och påbörjade researchen för det som sedan skulle komma att bli I oxögat.

Men min första roman var inte klar i och med att förlaget, Bokförlaget Mormor, ville ge ut den. En av de viktigaste läxorna för mig har varit att inse att redigeringen är mer än halva skrivjobbet. Skriva om och skriva om!

Debuten

Slutligen (2016) gavs Här slutar allmän väg ut och fick i det lilla väldigt fint mottagande. Och jag var oerhört stolt. Inte bara hade jag lyckats få ett förlag att intressera sig för boken, jag hade även bekämpat de demoner som träget tjatade om hur usel författare jag var. Och jag har lärt mig mycket på vägen.

Nu har jag alltså ett stort och entusiastiskt förlag i ryggen för min andra roman (som inte heller den klarade sig utan omfattande redigering). Och boken går från framgång till framgång. Förlaget vill även ge ut min första roman i pocket. Och: jag har under tiden fått ytterligare en diktsamling publicerad på förlag!

Uppmuntran till andra skrivande drömmare

Så till alla er som misströstar om ert skrivande, om att någonsin bli publicerade:

Ge aldrig upp, tro på dig själv och din text! Vill du verkligen bli publicerad, så blir du det förr eller senare.

Eller som den italienska poeten Maria Luisa Spaziani lite skämtsamt sa: “Bästa sättet att bli en bra författare är att skaffa sig ett bra förlag.”

Ida Andersen, författare, översättare och kulturskribent