Ett rikt inre liv och tidiga skrivdrömmar

Jag har nog skrivit i hela mitt liv, ända sedan jag började kunna forma bokstäver. Att skriva har alltid varit det naturligaste sättet för mig att kommunicera. Som barn var jag tyst och inåtvänd. Blyg, konstaterade omgivningen. Delvis var det nog så. Men det stämde inte helt och hållet. Jag levde ett rikt inre liv med ständigt pågående historier och skeenden i fantasin. Ofta placerade jag mig själv som huvudperson. När jag t ex gick till skolan kunde jag tänka mig in i en berättelse: Hon gick där längs vägen och det var lerigt och vått och plötsligt … etc.

Från sjuårsåldern skrev jag små sagor som jag skickade till Göteborgsposten. Varje söndag fanns en sida för barn där man tog emot bidrag från unga läsare. Honoraret var en femma, mycket pengar på den tiden när veckopengen låg på 50 öre.

I skolan var det uppsats som var roligast. Jag älskade det medan klasskamraterna satt och våndades och krampaktigt försökte fylla pappersarken. Så gott som alltid fick jag bra betyg och kunde glädjas över detta som kontrast mot att få tillbaka provräkningarna med idel röda bockar. Jag minns att min mamma oroade sig. “Inger, hur ska det GÅ för dig i livet om du inte kan räkna!”

Så småningom började jag skicka bidrag till olika litterära tävlingar och ofta vann jag vilket förstås stärkte mig i övertygelsen att skrivandet var något för mig. Minns att jag som sexåring fick frågan om vad jag skulle bli när jag blev stor. Svaret kom rakt och utan tvekan: “Nobelpristagare i litteratur.” Högtflygande planer alltså. Men i tredje ring vann jag faktiskt något som hette Lilla Nobelpriset vilket bland annat innebar att jag fick åka till Stockholm (vi bodde i Jönköping) och vara med på Nobelprisutdelningen plus att jag fick en summa pengar. Vill minnas att det var 800 kronor. Det här var 1963. Pengarna bekostade mitt körkort.

Journalistkarriär och familjeliv

Efter studentexamen arbetade jag några år på Jönköpings Posten innan jag kom in på Journalistutbildningen i Göteborg. Där träffade jag min blivande man Jan. Vi är fortfarande gifta, har två vuxna döttrar och fyra barnbarn.

Så länge barnen var små och jag jobbade heltid var det svårt att få inspiration eller tid att skriva. Men efter hand kunde jag börja göra det. Vi hade flyttat till Hässelby i västra delen av Stockholm. Jag arbetade på olika tidningar och jag utnyttjade tiden på tunnelbanan till att försöka skriva. Det skulle jag nog aldrig kunna klara idag. Numera behöver jag sitta i mitt arbetsrum här vid Mälaren (Södertälje) och slänga en blick då och då ut mot vattnet och de olika fartygen som passerar.

Full av förväntan skickade jag in ett par alster till olika förlag, dels en diktsamling, dels två romaner. Alla blev refuserade. Men inte bara tummen ner utan med trevliga och uppmuntrande följebrev. Ge inte upp! Kom gärna tillbaka! Så jag fortsatte.

Författardebuten

1984 kunde jag äntligen debutera med Dubbelsängen. Boken handlade om en ung utvecklingsstörd kvinna (begåvningshandikappad kanske det heter idag) som gav sig sjutton på att bli mamma. Först då, tänkte hon, skulle hon få samma sorts värde som andra jämnåriga kvinnor. Boken kom att dra igång en debatt om lämpligheten i att psykiskt utvecklingsstörda blev föräldrar och den sålde slut på kort tid. Jag var överlycklig. Nu var jag författare! Nu var min framtid gjord! Trodde jag.

Jag deltog i en skrivarvecka i Medlefors och blev oerhört inspirerad. För första gången togs detta med mitt skrivande på allvar – av andra än bara mig själv. Vi hade lysande föreläsare, en var Sara Lidman. Hemma igen var jag som hypnotiserad av inspiration och skrev dag och natt. Det blev ett mästerverk, ett flera hundra sidor tjockt epos om en ung utvecklingsstörd man vars föräldrar just hade avlidit och lämnat honom att ensam försöka klara sig själv.

Manuset gick inte hem. Förläggaren tyckte att jag hade förändrat mitt “rappa språk”. Det hade jag också. Sara Lidman hade talat varmt om sin favoritförfattare, Stina Aronson. Jag skaffade hennes bok Hitom himlen och formligen slukades av Aronsons språk, av hennes förmåga att skildra det som inte sker, stillheten, tystnaden och ödemarkerna uppe i norr. Det hjälpte inte. Mitt mästerverk refuserades.

Fallet från att vara en firad omskriven debutant rakt mot refuseringens hårda klippor var smärtsamt och tog tid att hämta sig ifrån. Men så småningom reste jag mig.

Genombrottet med God natt min älskade

Riktig fart på skrivandet fick jag när jag hade gett ut ett par romaner och kunde börja söka stipendier från Författarfonden och få tjänstledigt några månader. Då gällde det att ta vara på tiden, att skriva från dag ett och inte gå och vänta på någon gudomlig inspiration. Mitt genombrott kom 1998 med God natt min älskade. Och det var ett dundergenombrott. Plötsligt blev intresset enormt. Svenska deckarakademin utsåg boken till Årets bästa svenska kriminalroman. Den såldes till ett stort antal länder och i stora upplagor. Efter 30 år som journalist kunde jag säga upp mig och satsa helt på författandet. Och det har gått bra. Ett 40-tal böcker har det blivit vid det här laget.

Jag inspireras mycket av djur och natur. Och av det som inte syns, av det som döljer sig bakom fasaderna hos såväl miljöer som människor. Det är aldrig lockande för mig att skriva om det uppenbara.

Att arbeta med en bok är ett hårt och intensivt arbete. Inte minst efter att samarbetet med redaktören har börjat. Jag har alltid haft tur och fått skickliga redaktörer med hökblick som kan kontrollera att allting stämmer med detaljer, tid etc. Men hela tiden medan jag arbetar med ett manus skriver jag om och skriver om. Det är en del av skapandet. Att lyssna av. Låter det här bra? Finns det ett bättre ord? Stämmer rytmen? När jag slutar arbeta för dagen ligger text och handling kvar i mitt medvetande. Tidigt nästa morgon fortsätter jag med att läsa igenom det jag skrev dagen innan och skriva om, om, om. Tills jag tycker att det sitter.

Som författare arbetar man stor del av tiden ensam på sin så kallade kammare. Därför är det så stimulerande när man plötsligt får ingå i ett lag. Med ens är man omgiven av skickliga yrkesmänniskor som alla vill göra sitt yttersta för boken. Förläggare, redaktörer, marknadsfolk, grafiska formgivare med flera.

Allra bäst i livet mår jag när jag skriver på en ny bok. Då kan jag vakna långt före gryningen bara för att jag längtar efter att få träffa personerna i handlingen igen. Under natten händer mycket i hjärnan och fantasin. Arbetsdagarna ser ut ungefär så här: Jag skriver så länge jag orkar. Går ut med hunden, äter frukost, läser tre dagstidningar. Hela tiden mal boken på inne i huvudet.

Att skapa karaktärer som lever sitt eget liv

Jag skulle aldrig kunna arbeta med synopsis. Personerna driver själva fram det mesta som händer. Om jag har funderat ut något som ska ske kanske de inte alls är med på noterna. I God natt min älskade t ex märkte jag rätt snart att jag inte längre kunde kontrollera Justine Dalvik, huvudpersonen. I början lovade jag att hjälpa henne med att hämnas. Hon hade verkligen blivit illa ansatt under sin uppväxt, både av mobbande klasskamrater och av sin fostermor. Så jag ville gärna ställa upp. Men nu kan jag se att hon många gånger gick för långt. Personernas självständiga agerande är dock en förutsättning för att texten ska fungera. När man känner att man lyckats skapa levande varelser, inte bara pappersprodukter.

Justine är en dubbelbottnad och fängslande person. Hon är både stark och svag. Hon tar inte skit utan ger igen. Förr eller senare. Jag har ofta ställt mig frågan hur länge hon ska klara sig utan att åka fast. Och är det rätt av mig som författare att skildra dödande och hämnd på ett sätt som gör att läsarna håller på henne. Vad har jag för ansvar? Jag, som har skapat henne.

Jag skrev två böcker om Justine, God natt min älskade och Skuggan i vattnet. Båda utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman, en stor ära och glädje för mig. Förlaget Harper Collins Nordic hörde av sig för ett år sedan och ville ge ut dessa två på nytt samt få en fortsättning. Jag skulle alltså behöva byta förlag efter alla år. Det kändes både vemodigt och lockande. Till slut tackade jag ja. Jag var ju också själv nyfiken på att få veta hur alla i böckerna mådde, om fågeln levde, om Justines snälla sambo Hans Peter fanns kvar och inte hade råkat ut för något… Resultatet blev Fågelbarnet.

Framtidsplaner och nya berättelser på gång

Just nu skriver jag inte på något nytt. Det fungerar inte om sommaren. Jag behöver ograverade dagar och lugn. Men jag har ett lockande uppslag och till hösten hoppas jag kunna sätta igång igen. Om allt är som det ska omkring mig, vill säga. Man vet aldrig i dessa Corona-tider. Och jag är högkänslig och har lätt för att oroa mig för det mesta.

Mina läsare vet kanske inte att jag alltid har varit en känslig och rädd person. Som liten var jag skräckslagen för såväl dammtussar som ringlande potatisgroddar. Dock har jag alltid försökt övervinna mina rädslor och tvingat mig att göra sådant som jag egentligen inte trott mig klara av. Som till exempel den påfrestande vistelsen i Malaysias djungel för att samla erfarenheter och inspiration till God natt min älskade.

Ingers fyra bästa tips till dig som vill gå från refuserad till författare:

Läs så mycket du bara kan. Läs och läs och läs.

Skriv varje dag. Försök åtminstone klämma ner några rader. Hoppa inte över. Du riskerar att tappa så mycket då.

Våga ta emot kritik. Du tycker själv att det du skrivit är fantastiskt. Men läsarna kanske inte upplever det så alla gånger. Lyssna. Ta inte kritiken personligt. Försök gärna komma med i en skrivargrupp. (I Skrivmaskinen – vägen mot publicering kommer du att få tillfälle att detta i mindre grupper där vi träffas och ger respons. Inger Frimansson har också besökt oss i Skrivmaskinen. Denna inspelning finns till förfogande för medlemmar samt kommande medlemmar. * Tillägg av Marita Brännvall)

Och till sist: Ge inte upp. Lars Ahlin lär ha skickat sitt debutmanus till sju olika förlag innan han äntligen fick ok.