Stina Jacksons skrivresa, ja, vem vill inte ha en sådan? Stina slog igenom stort med sin debutroman Silvervägen. Och nu finns även hennes roman Ödesmark att läsa. Liksom många andra författare blev Stina först refuserad, men liksom många författare gav hon inte upp. Här kan du läsa om Inger Frimansson och Mattias Edvardsson, två författare som också blev refuserade men inte gav upp.

 

Berätta om din skrivresa

Jag har skrivit så länge jag kan minnas, men det var först våren 2013 som jag bestämde mig för att satsa på skrivandet på riktigt. Jag ville göra verklighet av den där bokskrivardrömmen jag närt så länge och jag bestämde mig för att göra ett seriöst försök. Därför började jag skriva varje dag, satte upp en rutin där jag steg upp tidigt och vigde några timmar åt orden. Det blev snabbt en besatthet.

 

De första åren tyckte jag inte om någonting av det jag skrev. Jag påbörjade minst tjugo-trettio manus, men kom ofta bara halvvägs. Jag tyckte att allt föll platt. Rev sönder och började om. Jag läste otroligt mycket under den här perioden och gör fortfarande, och jag minns att jag ofta tänkte att jag aldrig skulle kunna mäta mig med alla de riktiga fantastiska författarna vars böcker jag älskade. Och jag vågade aldrig berätta om mitt skrivande för någon, skulle hellre dö än låta någon läsa.

 

Men efter ett par år hände någonting. Jag tror det var hösten 2015, när jag skrivit så gott som dagligen i mer än två års tid, som jag märkte att det faktiskt hade hänt något med texten framför mig. Ord och stycken som skimrade till. Karaktärer som fått liv och som jag hade svårt att släppa taget om.

 

Det var kring denna period som jag började leka med tanken på att skicka in ett manus till förlag. Och efter en hel del pepp från maken skickade jag in ett manus till sju av Sveriges största förlag. Den första refusen trillade in en månad senare, tätt följt av ett par andra.

 

Men snart fick jag även ett par så kallade positiva refuser, där någon på förlaget tagit sig tiden att utveckla varför man tackat nej och belysa styrkorna och svagheterna med manuset. Dessa refuser gjorde mig så jublande glad, för det kändes som att det trots allt fanns ett hopp att jag en dag, någon gång, skulle kunna åstadkomma någonting publiceringsbart.

 

En av dessa positiva refuser kom från Albert Bonniers förlag där en redaktör skrev att de tyvärr tackade nej till utgivning men att jag hade vad som krävdes för att skapa levande litteratur. Den meningen levde jag länge på!

 

När jag skrivit klart manuset som till sist blev Silvervägen valde jag att enbart skicka det till Albert Bonniers förlag. Svaret blev ett fint mejl med en mängd förslag för redigering och tankar kring hur jag kunde utveckla manuset. Jag gjorde en omarbetning och skickade in på nytt. Den processen upprepades ytterligare två gånger innan jag slutligen blev antagen.

 

Efter antagningen fortsätter arbetet. Många utanför branschen tror att en bok är färdig så fort ett manus blir antaget, men så är det tacksamt nog inte. Redigering återstår med både förläggare och redaktör innan boken är redo för tryck. Jag minns att jag tyckte att det var oerhört roligt och tacksamt att få professionella ögon på texten efter alla år av ensamt skrivande. Det var en lyx!

 

Vad inspirerade dig att skriva Silvervägen?

Jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet Highway of Tears efter att ett stort antal flickor och kvinnor försvunnit spårlöst längs vägen under årens lopp. De anhörigas sorg och outtröttliga strävan efter svar satte djupa spår hos mig. Det sådde fröet till Silvervägen och min huvudkaraktär Lelle.

 

Vad redigerade du bort ur Silvervägen?

En karaktär fick stryka på foten under resans gång och jag ändrade en hel del detaljer kring Birger och hans familj.