När man skriver en historia är det vanligt att små “misstag” smyger in. Med misstag menar jag att du helst ska undvika att använda dessa. Men inte alltid. Ibland kanske din karaktär måste drömma, till exempel. Det viktiga är att du som författare är medveten om varför du gör en sak, och inte bara skriver av slentrian. Här följer en hjälplista till dig, så du kan hålla koll på att du inte använder dessa misstag i ditt manus.

 

1. Din karaktär drömmer

Ett vanligt misstag i ditt manus är att din karaktär drömmer. Ärligt talat, hur ofta tycker du att det är intressant att lyssna på när andra personer berättar om sina drömmar? Min gissning: inte alltför ofta. Varför skulle dina läsare vilja läsa om dina karaktärers drömmar?

Vi har Kalle som jagas av vargar. Han rusar runt i skogen och försöker hitta ett träd att klättra upp i. En varg biter tag i hans ben. Kalle slåss och lyckas ta sig loss. Han är blodig, och nu är vargarna ännu mer sugna på honom. Han hittar inget träd att klättra upp i, alla grenar sitter för högt upp. Men så kommer han till en klippa. Han har möjlighet att hoppa ner i en fors. Vargarna närmar sig. Valet dyker upp: vargarna eller forsen. Det är minst trettio meter ner till vattnet. Klippavsatser sticker ut längs klippväggen. Kalle kan inte simma.

Och då händer det: Kalle vaknar svettig och inser att allt bara var en mardröm. Antiklimax!

Nej till drömmar i manus! (Om drömmen inte måste finnas där för att historien ska fungera förstås.)

2. Du väntar för länge innan historien tar fart

Har vi inte alla en vän som aldrig kan komma till saken? När han/hon ska berätta om det hemska som hände på farmors vind förra helgen, inleds berättelsen med hur farmors kök ser ut och hur trångt det är i hallen innan man kommer in i köket, vilka sjukdomar farmor har, för att gå vidare med några utlägg om en gammal kärlek till farmor som kom på besök och hur stor näsa han hade, att farmors hund Grynet har fått skabb, att mamma inte kommer överens med farmor eftersom hon är en sån ragata, osv. Ja, du fattar poängen.

Det är lätt att sväva iväg i historien när man skriver, speciellt i inledningen. Därför är det extra viktigt att göra en ordentlig redigering när manuset är färdigskrivet. Kanske är det av vikt för historien att veta vad farmor har för sjukdomar och att Grynet fått skabb. Men ska det verkligen komma på sidan ett? Eller ens i första kapitlet?

För att undvika detta misstag i ditt manus: Tänk på att du inte vill tappa läsaren innan hon/han kommit in i handlingen!

 

3. Du introducerar för många personer

Du börjar på ett nytt jobb. Första dagen presenteras du för 78 personer. När du kommer hem efter jobbet sjunker du ner i soffan. Hur många namn minns du? Antagligen inte så många, eller hur? Är du som jag, minns du kanske 12. Och svårast är det att komma ihåg vem som hette Ann eller Anna eller Anki. Och Sofia eller Sofie.

Gör det inte svårt för din läsare! Inled inte din roman med en middag där läsaren får följa femton olika personer. Introducera inte alla karaktärer i första kapitlet! Och låt inte alla heta samma eller ha liknande namn.

Tänk på att inte använda för många karaktärer i texten. Varje karaktär ska vara viktig för historien. Fördjupa inte servitrisen på kaféet om hon inte ska bli viktig. Och bara för att Kalle har nio syskon, trettio kusiner och femtiotre vänner, betyder det inte att alla måste vara en del av historien.

Har du många karaktärer i ditt manus? I Fantasy och Historiska romaner är det vanligt med många karaktärer. Skriver du i dessa genrer? Gör gärna en lista över alla karaktärer i början av boken.

4. Du växlar perspektiv

Inledningsvis är det Kalles som är din perspektivperson. Läsaren får följa hans tankar. Men så plötsligt är du inne i Kalles pappas huvud: Kalles pappa tänker detta och detta, osv. Och så tillbaka till Kalle igen. I samma scen.

Håll dig till ett perspektiv i en och samma scen. Du kan givetvis skifta perspektiv när du byter scen. Eller skifta perspektiv i samma scen, genom att skapa en blankrad när det är en ny perspektivperson. Men gör inte detta för ofta, då kan det också bli rörigt för läsaren.

 

5. Du krånglar till språket

“Kalle klappade sina händer och pressade sedan ifrån med fötterna för att komma på fötter och han frustade som en tjur, för uppenbarligen var endorfinerna på topp efter föreställningen som handlat om en graciös ballerina som var frivol och hennes make och deras liv tillsammans, och Kalles uppskattning av pjäsen var helt kolossal för runt honom gav uppskattarna sitt bifall.”

Hade du svårt att läsa och förstå meningen? Jag med.

Gör det inte svårt för läsaren genom att krångla till språket! Skriv inte långa meningar om du inte behärskar det. Det är bra att variera meningslängden, men det betyder inte att dina meningar ska vara en halv sida långa. Använd inte ord för att briljera med din ordkunskap. Välj alltid det enklaste ordet för att säga det du vill ha sagt. Att skriva en roman är inte en språktävling, där den som kan flest ord vinner.

Gör det enkelt för läsaren! Försök att nå ut till så många människor som möjligt, genom att skriva enkelt.

Hur skulle du ändra den inledande meningen i denna punkt?

6. Du upprepar dig

Kalle har en elak mamma. Det får vi veta på sidan ett. Två sidor senare tänker Kalle på att han hatar sin mamma eftersom hon är så elak. Ytterligare tre sidor in i boken berättar Kalle för en kompis hur elak hans mamma är. Och i kapitel två får vi se mammas elakhet, och Kalle som säger: “Du är elak.”

Upprepningar i texter är vanligare än man kan tro. Författaren vill ofta förvissa sig om att läsaren har förstått. Vilket läsaren oftast gör. Givetvis ska man upprepa om något är viktigt, och kanske har det gått lång tid sedan läsaren fick veta denna viktighet.

Underskatta inte läsaren!

När man skriver råmanuset är det bra att skriva ut allt, och mer därtill, men vid redigering måste man ofta stryka, stryka, stryka. Genom att redigera ditt manus med lupp, kommer du att undvika detta misstag i ditt manus.

7. Du berättar istället för att gestalta

Du skriver: “Kalle är arg.” när du egentligen borde fundera över vad Kalle gör när han är arg. Hur kan du få fram hans ilska utan att skriva ut att han är arg?

Javisst, du har fått höra det till leda. Show, don’t tell! De magiska orden alla talar om. Författare. Lektörer. Studenter. Redaktörer. Show, don’t tell är lika välkänt som McDonald’s.

Så, Kalle är alltså arg. På vilket sätt visar han det? Kastar han glas i golvet? Svär han? Blir han röd i ansiktet och gnisslar tänder? Slår han sönder sin gitarr?

“Det är kallt.” – Hur skulle denna mening kunna gestaltas?

Gestalning är inte alltid så lätt att förstå sig på. Det handlar inte enbart om att inte skriva arg och istället visa hur en karaktär kastar saker omkring sig. Gestalning är så mycket mer: att visa vad din karaktär känner genom att beskriva vad hen ser i miljön, att låta scener växa fram steg för steg och inte sammanfatta allt som sker eller skett. I mitt medlemskap “Skrivmaskinen – vägen till publicering” går jag in på djupet kring detta och hur du kan göra för att gestalta mer och bättre.

Läs mer om gestaltning och vad det är här.

8. Du varierar inte tempo

Variation är bäst. Annars tröttnar läsaren. Variera ordens längd, meningslängd, hur långa dina stycken är. Du kan variera kapitlen. Och tiden mellan action och vardaglighet.

Få har sagt det så väl som Gary Provost:

“This sentence has five words. Here are five more words. Five-word sentences are fine. But several together become monotonous. Listen to what is happening. The writing is getting boring. The sound of it drones. It’s like a stuck record. The ear demands some variety. Now listen. I vary the sentence length, and I create music. Music. The writing sings. It has a pleasant rhythm, a lilt, a harmony. I use short sentences. And I use sentences of medium length. And sometimes, when I am certain the reader is rested, I will engage him with a sentence of considerable length, a sentence that burns with energy and builds with all the impetus of a crescendo, the roll of the drums, the crash of the cymbals-sounds that say listen to this, it is important.”

9. Du låter konflikterna rinna ut i sanden

Ett vanligt misstag i ditt manus är att du vill vara snäll mot dina karaktärer, du vill inte att de ska hamna i för mycket trubbel eller bråka för mycket. Men läsaren vill att dina karaktärer ska hamna i trubbel, läsaren ser fram emot hur din protagonist ska lösa ett problem och en konflikt. Se därför till att konflikterna inte rinner ut i sanden.

 

“Jag hatar dig!”

“Men älskling, jag …”

“Håll käft! Hur kunde du? Han är ju inte ens snygg.”

“Förlåt Kalle, men du vet ju att jag älskar dig.”

 

Kalles fru har varit otrogen. Han vill strypa sig själv. Eller sin fru. Eller mannen hon legat med. Alltså, som upplagt för konflikt. Men ofta vågar inte författaren gå hela vägen med konflikter. Men jag vill inte att de ska vara för elaka mot varann. Och så fortsätter scenen enligt följande:

 

“Gör du det?” sa Kalle. “Älskar du mig verkligen?”

“Det vet du att jag gör. Han betyder inget.”

“Lovar du?”

“Så klart. Kom hit.”

De kramades.

“Å, Kalle, min finaste! Jag gör pannkakor till frukost, du älskar ju det.”

10. Allt som kan gå fel, går inte fel

Kalle har blivit kidnappad. Han sitter inlåst i ett rum. Han bestämmer sig för att fly. Utanför skäller vakthundar. Utanför Kalles rum sitter två vakter. Det är fem meter ner till marken från Kalles rum. Han klättrar ut genom fönstret. Han har tur, han lyckas komma ner på marken utan en skråma, vakterna reagerar inte heller. Vakthundarna skäller. Kalle flyr över fälten, hundarna märker honom inte. Vid fältets slut finns ett stängsel. Kalle har tur: det är ett hål i stängslet och han kan slinka igenom. Tur som är, står det en bil på andra sidan stängslet. Den är tom och nyckeln sitter i. Kalle startar bilen och susar iväg från sina kidnappare.

Här har läsaren förväntningar om att saker och ting ska gå fel. Men inget går fel.

Kalle måste få kämpa! Kanske blir han skadad när han klättrar ut genom fönstret. Kanske får vakterna tag i honom och han måste slåss. Och vakthundarna jagar honom och biter tag i hans kläder. Eller i hans fötter, och skadar honom så mycket att han sen måste krypa fram.

Det är viktigt att problemen bli värre och värre! Allt som kan gå fel, ska gå fel!

Vill du läsa en bok där saker och ting blir värre och värre för protagonisten? Där finns många att välja på. Men här kommer att tips: Huvudjägarna av Jo Nesbø.

Känner du igen dessa misstag i ditt manus? Vilka tycker du är vanliga i texter? Kanske finns de med i någon roman som du läst. Är man en känd författare är det lättare att komma undan med “misstagen”. Som van författare är man oftast också mer medveten om vad man gör när man skriver, och varför. Därför kanske konflikten som rinner ut i sanden inte är ett misstag, utan ett medvetet grepp. Som sagt, det allra viktigaste är att du är medveten om vad du gör när du skriver, och varför.