Skrivandet som inspiration och hantverk, vad innebär det? Hans-Christian Höie skrev sin första roman mest på inspiration, eller främst utan att tänka för mycket på skrivandets hantverk och utan att strukturera upp handlingen i sitt manus. Sedan lärde han sig mer om hantverket och hur man kan nyttja dess verktyg.

 

Att jobba utan synopsis

Jag har alltid varit en sökande och intensivt tänkande person. Sedan sena tonåren har jag uttryckt många av mina tankar i sångtexter, varvat med perioder med litterärt skrivande.

I november 2017 provade jag på skrivutmaningen “NaNoWriMo”. Målet var 50 000 ord på en månad och jag landade på 35 000. Jag skrev en deckare och tyckte det flöt på väldigt bra. Dock hade jag ingen plan för berättelsen. Jag tänkte att om inte ens jag visste vem som var mördaren förrän i slutet så skulle jag undvika att göra det för uppenbart för andra. Tanken var att sedan gå tillbaka och lägga in dolda hintar.

Tyvärr straffade sig det här tillvägagångssättet. Nästan ett år senare hade jag redigerat manuset ett antal gånger, men berättelsen hade blivit alldeles för komplicerad och uppkonstruerad. En testläsare påpekade att mina två huvudpersoner inte spelade någon avgörande roll för att lösa mordgåtan.

Det blev en tankeställare. Man kunde tydligen bli blind för vissa saker i sitt eget manus. Om man skrev en deckare var det antagligen smart att åtminstone göra en grov plan innan man började skriva. Det som ändå var positivt var att idéerna kom lätt, både under råmanusskrivandet och redigeringen.

Första romanen “Relatörerna”

Under NaNoWriMo 2018 hade jag ett väldigt bra flow och skrev 50 000 ord till en ny roman, som senare blev min första utgivna bok, “Relatörerna”. Återigen skrev jag utan synopsis. Den här gången hängde historien ihop redan från början.

Våren 2020 ingick jag hybridavtal med Ekström&Garay. Medan jag väntade på att få jobba med en av deras redaktörer deltog jag i olika skrivarkurser, allra främst Marita Brännvalls Skrivmaskinen. Jag hade redan fått återkoppling från Marita på första kapitlet. Hon tipsade om att karaktärerna behövde vara mer olika och att jag borde förankra handlingen mer i miljön.

Fram till utgivningen hösten 2021 genomgick jag en intensiv läroperiod, där jag försökte hitta en lagom balans mellan mina egna idéer och andras återkopplingar. Den svåraste avvägningen har varit att förstå när mina försök att gestalta och antyda gör texten vag och otydlig – eller å andra sidan, i vilka textpassager jag skriver övertydligt. Den enda lösningen jag har hittat är att låta testläsare och proffs ge återkopplingar på vilka delar av texten som är för mycket av det ena eller det andra. Med tiden hoppas jag på att få en bättre känsla för detta själv.

Att skriva med synopsis

Min skrivprocess har ändrats en hel del under de två-tre senaste åren. Till mitt nyaste manus, som jag jobbat med sedan hösten 2020, gjorde jag ett synopsis i ett tidigt skede. Skrivandet har gått något långsammare än när jag tidigare bara “skrev på”, bland annat för att jag i grova drag vet vad som ska hända och därmed inte drivs framåt av nyfikenhet. Risken för att spåra ur eller måla in mig i ett hörn är dock betydligt mindre än förut.

Mitt synopsis är en sorts kompromisslösning: ett levande dokument som kombinerar struktur med visst utrymme för överraskningar. Dock skrev jag alltså “Relatörerna” på ett sätt som tillät mer övergripande vändningar. Den största av dessa var när jag kom på att en av bokens huvudpersoner betett sig oschysst mot en tjej som ung. Han berättar detta för de övriga, vilket leder till att även de delar med sig av svåra upplevelser. Hela resten av boken fick en ändrad karaktär efter detta. Om jag haft ett synopsis från början är det troligt att berättelsen inte skulle ha blivit densamma.

 

Mansrollen i “Relatörerna”

Catrine Macal sa i sitt sommarprat 2022 att det finns undersökningar som visar att män generellt mår sämre än kvinnor, trots att männen i genomsnitt har mer makt i samhället. En viktig orsak är enligt henne att män har svårt att öppna upp sig för andra. I efterhand ser jag “Relatörerna” som ett försök att visa hur detta ändå skulle kunna gå till.

Även i mitt nya manus tar jag upp frågor om mansrollen. Den bokens två huvudpersoner är väldigt olika. Autistiska Leo är mycket känslig för sinnesintryck och har svårt att vistas ute bland folk, särskilt i stadsmiljö. I naturen känner han sig däremot stark och tuff. Han har under flera år levt isolerat, utan att ha någon att dela sina tankar om livet med. Hans nya kontaktperson, småbarnspappan Kim, omger sig däremot konstant med andra människor. För honom känns naturens tystnad tom och tryckande. Kim är en risktagande bilförare som även har en omhändertagande sida och håller på att utbilda sig till sjuksköterska.

Diskussionsunderlag kring #metoo?

Jag tror att många män i själva verket är mer sammansatta än vad normerna i samhället uppmuntrar oss att vara. Det känns som att vi lätt placeras in i förenklade mallar. Någon är macho, någon annan anses vara en mjuk man. Kanske är de flesta av oss egentligen både omtänksamma, tuffa, rädda, känsliga och hårda – men i olika grad beroende på situationen? Vem vet – kanske skulle en del män bli mindre våldsbenägna och behandla kvinnor bättre om de uppmuntrades att vara hela, sammansatta människor?

Kvinnor är ännu inte fullt ut jämställda med män, men mitt intryck är att samhällsnormerna tillåter kvinnor att uttrycka ett bredare spektrum av känslor och att det finns fler accepterade sätt för dem att vara. Jag inbillar mig inte att jag förstår allt om det här. Det finns mycket som kan och behöver diskuteras. Alla identifierar sig ju inte heller som män eller kvinnor. Jag tycker dock att det är intressant att utmana stereotypiska könsroller när jag skriver.

“Relatörerna” har recenserats av flera bokbloggare på Instagram. En recensent anser att den skulle kunna användas som underlag för diskussioner kring #metoo och att det är bra med en bok som går in i männens perspektiv. En annan skriver att hon levde sig in i huvudpersonernas känslor när hon läste och växelvis kände sig hoppfull å deras vägnar och frustrerad över att de krånglar till det för sig själva i mötet med kvinnor. En norsk film- och teaterregissör som läst boken uppger att han och hans fru kände en samhörighet med “Relatörerna” och att det var en underhållande och intressant läsupplevelse.

Följ mig gärna på Instagram: @hanschristianhoie

“Relatörerna” kan köpas här

 

Nyfiken på fler författare? Läs följande inlägg:

Blodspoeten – En isande rå spänningsromanSanningar och siffror – två steg på vägen mot publiceringMin resa till författareSkrivandet som terapi