Lisa Hågensens författarskap

Om författarskap är en flod hoppade jag på min skrivflotte tidigt, men oj vad ranglig den var. Jag minns att jag skrev en bok när jag var nio år (huvudpersonen hette antagligen Daisy, mitt favoritnamn på den tiden, och hade mörk hud, fräknar och rött hår, för det var så jag ville se ut) och det var naturligtvis en äventyrsbok.

Ett par år senare skrev jag en teaterpjäs och tvingade min bästa kompis att framföra den tillsammans med mig på Ljungskiles dag- och fritidshem. De var schysta, samlade alla barn i det stora lekrummet, småbarnsavdelningen också. Efter vårt framförande fick vi stående ovationer.

Jag skrev ytterligare en bok när jag var i trettonårsåldern, också den en äventyrsbok och mycket inspirerad av Kalle Blomkvistböckerna, men den kom aldrig längre än till pärmen där de handskrivna bladen hamnade. Mitt tydligaste minne av den är hur mamma, efter att ha läst den, påpekade att syrenbuskar inte blommar i juli.

 

Fick en skrivmaskin

Någon gång i den vevan fick jag en gammal skrivmaskin och mitt författarskap tog ny fart. Hur många oavslutade alster jag knackade fram på den är omöjligt att minnas, men en gång skrev jag av alla dialoger i en Blixt Gordonserie för att knåpa ihop en Blixt Gordonbok. Vet inte hur långt jag kom, jag led nämligen av inspirationssjukan. När det inte var roligt längre hittade jag på något annat att göra.

Böcker har alltid varit oerhört viktiga i mitt liv. Jag lärde mig läsa som sjuåring och en värld full av fascination och äventyr omfamnade mig. Innan dess fantiserade jag, hittade på historier och spelade gärna upp dem, ensam eller tillsammans med bästisen. Nu satt jag med näsan i böcker så fort jag fick tillfälle, och jag läste allt.

Älskade femböckerna – framför allt George, dock var jag redan då irriterad på hur tjejer fick stå tillbaka för killar när det började bli farligt – och bokserier liknande den, men också komiska böcker med halvgalna karaktärer och tragiska böcker om djur och efter några år pusseldeckare och släktkrönikor jag hittade i mammas bokhylla.

Gav aldrig upp drömmen

Skrivflotten guppade fram på den där floden. Ibland hoppade jag på den i farten och kom ganska långt innan vattnet stillnade och jag hoppade av. Ibland hade den knappt styrfart när jag kom ombord och då stannade jag inte länge. Jag gav dock aldrig upp drömmen om att en gång skriva en “riktig” bok. Det är kanske min bästa egenskap, jag biter mig fast.

Akademisk karriär? Nej. Vidareutbildning inom journalistik eller något annat språkligt? Nej. Fyra barn, hästgård och hattande mellan olika yrken? Japp. Jag har sysslat med hästavel, arbetat som svetsare, ekonom, syv och under många år som lärarvikarie.

I mitten av 2000-talet jobbade jag på ett naturbruksgymnasium, och när jag blev tillfrågad om att arbeta med en elev som hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som det så vackert heter, hoppade jag på det. Det roligaste yrkesval jag gjort dittills. Många års vikarierande som lärare hade dock satt sina spår, och jag började läsa engelska och historia på högskolan med tanken att utbilda mig till gymnasielärare.

 

Nu jävlar skriver jag den där boken

Efter några års studier insåg jag dock att läraryrket inte lockade alls, jag ville fortsätta vara elevassistent och jobba med mina gymnasieungar. Eftersom jag läst på distans var jag van vid tidiga morgnar, plugg på bussen till och från jobbet, och barn, hundar, hästar och plugg hemma. Tiden jag fick över när jag hoppade av studierna gjorde mig rastlös. Jag bestämde mig för att nu jävlar skriver jag den där boken.

Väl medveten om de oavslutade böcker jag producerat genom åren valde jag att berätta om mitt bokprojekt för alla jag kände; familj, vänner och kollegor, och med den pressen vilande över mig (samt Stephen Kings bok Att skriva, i vilken det bland annat står att man ska glömma inspirationen och bara skriva) lyckades jag faktiskt färdigställa en bok.

Jag fick en början, en mitt och ett slut. Bara det var fantastiskt, och jag lyckades dessutom knyta ihop alla trådarna i slutet. Boken hette Förhäxad, jag började skriva den på årsdagen av terrorattacken i Olso och på Utøya och den handlar om ondska. När den var klar (dvs när första utkastet var klart, men det begrep jag inte på den tiden) skrev jag en till i bara farten, en barn- och ungdomsbok jag döpte till Mysteriet på High Chaparral.

Dags att hitta ett förlag!

Eget förlag

Vilket jag inte gjorde. Naturligtvis blev jag refuserad av vartenda förlag jag skickade böckerna till. Mycket chockartat i början, men sedan vande jag mig.

Så, vad göra?

Jag skrev om Förhäxad, döpte om den till Hennes ögon blå, skickade den till mindre förlag, blev refuserad och insåg att det var dags att starta ett eget förlag. Fusce Förlag föddes. InDesign och Photoshop köptes in. Jag satt med youtubeklipp om hur man sätter böcker och bearbetar bilder, försökte göra likadant på datorn och lyckades knåpa ihop inlagor och omslag.

Fusce gav ut Hennes ögon blå och Mysteriet på High Chaparral (den senare under pseudonymen Lisa Kiddo) i juni 2014. Mysteriet på High Chaparral sålde riktigt bra, eftersom den fick en recension av en lektör på BTJ och hamnade i deras katalog. Hennes ögon blå såldes dock i stort sett bara till familj, vänner och kollegor.

(Måste ge en eloge till mina kollegor på Dingle Naturbruksgymnasium. Vilket stöd de gav mig, helt otroligt!). Ett tiotal hamnade hos bokbloggare jag hittat på nätet. Bokbloggarnas (vilka var de enda som läst boken utan att känna mig) positiva recensioner fick mig att vilja gå ytterligare ett steg.

 

Litterär agent

Det steget var att försöka få en litterär agent, vilket jag hade läst fanns. Jag skickade Hennes ögon blå och Mysteriet på High Chaparral som PDF-filer till alla agenturer jag kunde hitta. Mycket snart fick jag ett positivt svar från Pontas Literary Agency i Barcelona. De hade en svensktalande agent i sin agentur, och han gillade det han läste.

Hennes ögon blå såldes till Actes Sud i Frankrike, Czarna Owca i Polen och DreamLitt i Danmark, de senare har också köpt uppföljaren Gäld till djävulen.

Segt att sälja in till svenska förlag

Att sälja in böckerna till svenska förlag gick segare, men så köpte Storyside (ljudboksförlag som ingår i Storytel-koncernen) ljudboksrättigheterna till de tre böckerna i Raili & Ylva Mystery (Hennes ögon blå, Gäld till djävulen och Rummet) och plötsligt fanns jag på Storytel, Bookbeat och Nextory.

Fusce, som bara kunde ge ut mina barn- och ungdomsböcker då Pontas skötte vuxenböckerna, gav ut barnboken Span & Span och den stora Guldkuppen (som jag gav ut under pseudonymen Lisa Kiddo tillsammans med min dotter, som ritade illustrationerna) samt dystopin Purebred för unga vuxna.

I den vevan trappade den svensktalande agenten ner sitt arbete i agenturen. Både de och jag tyckte att det var dags att avsluta vårt samarbete. Jag högaktar Pontas Literary Agency, om det inte varit för dem hade jag aldrig nått utanför Sverige med mina böcker. Men nu var det dags att ta tag i den svenska marknaden.

 

Ljudboksrättigheterna såldes

Jag sålde ljudboksrättigheterna till Span & Span och den stora Guldkuppen samt uppföljaren Span & Span och Hattmakarens Hemlighet till Storyside, skrev en uppföljare till min dystopi och satte mig för att läsa igenom Hennes ögon blå för första gången på många år – och fick en chock.

Raili & Ylva Mystery ska ges ut här i Sverige i höst eller eventuellt under 2020. Om det blir Fusce som ger ut dem eller ett mer etablerat förlag är ännu ej bestämt, men först måste Hennes ögon blå redigeras rejält. Handlingen är det inget fel på, men språket … Korta meningar, upprepningar; jag har uppenbarligen utvecklats som författare under de sex år som passerat och alla skrivkurser på distans jag gått sedan jag skrev min första bok, om man säger så.

I dagsläget har jag skrivit ett avtal med Storyside om e-bokrättigheterna till Hennes ögon blå, Gäld till djävulen och Rummet och jag arbetar för fullt med den fjärde boken i serien om de två bibliotekarierna Raili och Ylva.

Här sitter jag nu på min flotte. Jag har två starka åror, dem använder jag så gott som hela tiden. Ibland kommer en fors och jag sveps med, men oftast ror jag som en vettvilling. Det är så det är att skriva böcker.

 

Vad har jag lärt mig under resan?

Att aldrig ge upp. Man är inte klar när man tror man är det. Att man måste läsa böcker för att kunna skriva dem. Man måste inte ha en akademisk utbildning för att kunna skriva bra. Att man ska akta sig utav bara fan för klyschor.

Det går att lära sig sätta böcker i InDesign och Photoshop och e-böcker i Jutoh med hjälp av youtubeklipp (i det senare fallet också en instruktionsbok skriven av Tina Back). Att det är viktigt att gå skrivkurser och lägga pengar på lektörer. Marknadsföring är A och O; jag måste bli mycket, mycket bättre på det.

 

Vad är mina starka sidor?

Lätt, min tro på mig själv, min envishet, min strävan att alltid bli bättre, min vetgirighet och min “berättarröst”. Jag är dock den första att erkänna att Actes Suds (som har de franska rättigheterna till svenska författare som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Sara Lövestam mfl), Czarna Owcas, DreamLitts och Storysides tro på Hennes ögon blå har pushat mig otroligt mycket.

 

Mina svaga sidor?

Jag måste jobba mer med marknadsföring och jag är asocial. Dock med mycket hög social kompetens, tack och lov. Men man kan inte stänga in sig i sin skrivbubbla och vägra komma ut, vilket jag har en tendens att göra.

 

Hur ser jag på framtiden?

Positivt, men det beror nog på att det är så jag är skapt. Om fem år är jag en etablerad författare som kan leva på sitt författarskap. Med det menar jag att jag finns hos bokhandlare och de stora varuhusen i Sverige också. Hur ska man annars tänka?

 

Mina bokserier

Raili & Ylva Mystery kallar jag min serie om de två bibliotekarierna och deras äventyr. Genren kan betecknas thriller med paranormala inslag, och de är skrivna för vuxna läsare. Raili är bokens jag, Ylva kom till av en tillfällighet i Hennes ögon blå, och blev lika viktig som Raili.

 

Vilka är de då, de två damerna?

De är inte jag och min goda vän, men de bär stora likheter med oss. Varför bibliotekarier? Av den enkla anledningen att min rumskompis på jobbet var bibliotekarie när jag skrev den första boken i serien. Hade hon varit kurator kanske Raili blivit det.

Min tanke när jag började skriva Hennes ögon blå var ‘hur skulle det bli om det var jag som råkade ut för det här?’, och det är så jag försöker skriva böckerna. De är inga polisdeckare eller har någon djupare mening. De är bara till för att roa och skrämmas och jag försöker skriva med ett språk som flyter snabbt. Det innebär att jag ofta måste skriva om, ta bort krångligheter eller satser som stoppar upp flödet.

En del kan nog uppfatta Raili och Ylva som påfrestande förvirrade. Men alla som hör av sig till mig, det gäller franska, polska och danska läsare lika väl som svenska ljudbokslyssnare, älskar dem, och det ger mig energi att fortsätta skriva om Raili och Ylva och deras förbryllande upplevelser.

 

Mina böcker är experiment

Jag brukar säga att alla mina böcker är experiment. Hennes ögon blå var experimentet ‘att skriva en bok’. Gäld till djävulenexperimentet ‘ockultism’ och Rummet experimentet ‘fantasy’. Mysteriet på High Chaparral var experimentet ‘häst- och äventyrsbok för äldre barn’. Span & Span-böckerna kom till för att min goda väns dotter, då sex år, också ville läsa en spännande barnbok med hästar i.

Dystopi för unga vuxna

För ett par år sedan beslutade jag mig för att testa experimentet ‘att skriva en dystopi för unga vuxna’. Många år tidigare hade jag sett ett nyhetsreportage om en flyktingförläggning förlagd i en sedan länge uttjänt olympisk arena i, här är jag långt ifrån säker, Grekland.

En av flyktingarna, en gammal man, intervjuades, och han berättade om sin oro över mattransporterna. Slutar de komma svälter vi ihjäl allihop, sa han. Detta kunde jag inte glömma. I Flykten från Olympo, den första boken i min dystopi Purebred, träffar vi Thorbi (bokens jag), Laban, Piero och de andra i flyktgruppen Överlevarna. De vill fly från Olympo, en urgammal olympisk arena mitt ute i ingenstans i regionen Norra Hellas, där tusen flyktingar glömdes bort åttio år tidigare och vars efterkommande släktingar nu lever i ett totalitärt samhälle styrt av Styrelsen.

 

Hotet i den framtida världen

En dystopi är en skildring om en framtid som inte är speciellt god. Vad skulle jag använda för hot i min framtida värld? Valet var lätt. Är det något som skrämmer mig är det vit makt-rörelsen som växer sig allt starkare, rasism och homofobi.

Jag kom på den kontroversiella idén att låta alla ha samma färger (mörkbrunt eller svart hår, mellanbrun hud och bruna ögon) på grund av en politiskt framtvingad avel mellan alla jordens invånare för att skapa en enda ras, och att de som föddes med förbjudna färger (rött hår, blå ögon, gröna ögon, ljust hår, ljus hy, för mörk hy osv) var freaks och avlivades vid födseln eller hölls gömda. Det fanns dock de som höll sig undan denna påtvingade rasavel. Bland dem en stor grupp germaner som kallade sig herrefolket, och som tyckte att det var deras rätt att lägga Europa under sig.

Dystopin Purebred består av tre böcker. Thorbi är ‘jag’ i Flykten från Olympo, Dora är ‘jag’ i Herrefolket och Whanzi är ‘jag’ i Generalens älskarinna. Trots att böckerna har tre olika ‘jag’ handlar de (för mig) om Dora, freaket som föddes med “fel” färger och som kom att spela en avgörande roll i kampen mot herrefolket och i strävan att få alla accepterade, vilken hud-, ögon- eller hårfärg de än har.

 

Kill your darlings

Det finns ett uttryck inom författarskapet som heter kill your darlings. Jag har dödat många darlings, vilket inte prompt betyder att du ska döda en karaktär du älskar, utan snarare en del av handlingen som du tycker om men som inte tillför boken något.

När jag skrev Generalens älskarinna, sista boken i Purebred, hamnade jag i ett annorlunda kill your darlings. Jag visste vad som skulle hända (skriver aldrig synops, men så långt in i en berättelse brukar jag ha koll) och det tog tvärstopp. Jag kunde inte fortsätta.

Till slut insåg jag vad det var. Jag fixade inte att fullfölja slutet jag kommit på. Det gick så långt att jag skrev slutet först för att få det gjort och sedan ett alternativt slut bara för mig, och då kunde jag fortsätta. När jag hade ett par kapitel kvar att skriva bestämde jag mig slutligen för mitt alternativa slut, och förkastade det ursprungliga.

Det slut jag valde var dock mer öppet än det första, och jag kunde inte släppa tankarna på vad som hände sedan.

Uppföljaren Jakten (Siri och Tatra) skrev jag enbart för min egen skull. Den är inte en dystopi som Purebred utan mer en dark romance, och den kommer med största sannolikhet ges ut senare i år.

Karaktärer jag mött, karaktärer jag dött

Snodde ett uttryck av Richard Fusch där, kunde inte låta bli!

Raili, Ylva och (i böckerna efter Hennes ögon blå) Solveig är ganska lätta att tycka om, det tycker i alla fall jag.

 

Thorbi

När vi kommer till Purebred och Jakten blir det lite svårare. Thorbi, till exempel, är ingen modig, idealistisk ung man. I den första boken är han feg, full av fördomar och ganska enkelspårig. Han växer så sakta, i Flykten från Olympo försöker jag visa det genom att låta honom kalla Dora för Freaket, sedan freaket Dora och till sist Dora, men det kan vara lite väl vagt. I de senare böckerna blir hans rätta karaktär tydligare, och han blir lättare att tycka om.

 

Dora

Dora är lätt att tycka om från början. Hon är ett freak med fel färger med allt vad det innebär, har vettiga åsikter och är otroligt vacker. Till sin egen olycka är hon också ett freak på insidan, hon är lesbisk, vilket är förbjudet i Olympo. Det är det inte i resten av världen, visar det sig, dock i den värld herrefolket försöker skapa.

 

Whanzi – min favoritkaraktär

Till sist har vi karaktären Whanzi, som är min favorit. Hon är besvärlig, men aldrig tråkig, och har ett bagage få skulle orka bära och samtidigt klara av att fungera. När Whanzi kom till mig bar hon en lång, grå rock och dreads och var totalt androgyn. Thorbi visste inte om hon var en tjej eller kille, men drogs till henne och blev kär i henne när han förstod att hon var en tjej.

Whanzi är helt sprungen ur min fantasi, men redan som tolvåring fascinerades jag av Modesty Blaise och på senare år tyckte jag mycket om tevekaraktären Ziva David, så de har säkert satt sina spår i min Whanzi.

En bokbloggare nämnde Pippi Långstrump, och det stämmer nog också. Whanzi är liten, smal, butter och lojal, och fullständigt hänsynslös om någon hon älskar hotas. Vidare är hon resultatet av en våldtäkt, hon hatas av sin mamma och växer upp med sin bror i ett hem för föräldralösa barn. Att hennes mamma bara vill ha hennes bror och avskyr henne förstår hon, hon avskyr också sig själv (på grund av hur hon blev till och vem som är hennes far).

Ja, Purebred och Jakten är fulla av skadade karaktärer. De är flyktingar eller har vuxit upp under mycket påfrestande omständigheter. Det har format deras personligheter och tvingat dem att bli vuxna snabbt, trots att de i seriens början bara är femton år.

 

Utsatta ungdomar

Det är svårt att tänka sig in i hur ungdomar som varit utsatta för det mina karaktärer gått igenom är som människor. Jag känner många ungdomar, förutom att jag har fyra egna barn har jag jobbat i skolans värld under många år. En del startar egna företag när de är femton år och skulle klara av att leda en hel skola, andra kan inte klockan. Jag har fått gissa, jag har pratat med en vän som arbetar med ensamkommande flyktingar, och det känns som om jag träffat någotsånär rätt.

För mig är Whanzi, Thorbi, Dora och de andra äkta, de finns, de är lika levande som “riktiga” människor. Jag vet hur de reagerar, och jag skriver deras historia även om jag kan bli upprörd över besluten de fattar. Whanzi är värst, ibland får jag lust att ruska om henne riktigt hårt, men hon rycker bara på axlarna åt mig och fortsätter framåt.

Avslutningsvis vill jag bara säga …

Innan jag återgår till experimentet ‘att skriva en pusseldeckare’, min fjärde Raili & Ylvabok, jag har hittills skrivit drygt 60 000 ord (mental klapp på axeln), vill jag dela med mig av några tankar:

Lyssna inte på den där demonen som sitter på din axel och säger att du inte duger. Om den är som min, som säger kör på för fan, förbered dig på att det kanske inte är så bra som du tror.

Försök hitta testläsare som kan ge ärlig, konstruktiv kritik och om du har råd, anlita en lektör när du anser att boken är klar. Det blir ALDRIG bra första gången, men det kan bli riktigt bra om du tar till dig kritiken och jobbar hårt.

Att skriva en bok samtidigt som man jobbar heltid, har barn och djur eller annat som tar mycket tid i sitt liv går. Det gör det. Man kan inte städa lika ofta, dock. Inte heller se på teve eller träffa kompisar lika ofta.

Det finns massor av litteratur att läsa och kurser att gå inom konsten att skriva. Låna på biblioteket, önska dig i julklapp och födelsedagspresent om du inte har råd att köpa dem. Sträva hela tiden efter att bli snäppet bättre och var aldrig rädd för konstruktiv kritik (den andra sorten, trollkritiken, ska bara ignoreras).

Och ja, det är jobbigt att skriva en bok. Ibland är det tråkigt. Det är dock underbart att läsa det man skrivit!

 

 

Inspireras av fler författarresor:

Inger Frimansson – Från refuserad till författare på heltid

Stina Jackson svarar på frågor

Marie Sameli – Från Kungsholmen till Kapstaden