Ann-Charlotte Runnvik – gästbloggare till rubriken Skötselråd för bortglömda författarhjärtan – har deltagit i Skrivmaskinen och jobbar för närvarande med flera litterära projekt. Hon har tidigare medverkat i antologin “Usla, eländiga och arma: samhällets utsatta under 700 år” som utkom år 2015 på Natur & Kultur, (red.) Sofia Holmlund och Annika Sandén. Och förra året (2022) utkom hon tillsammans med Anna Flodberg med den praktiska handboken “Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder”, Norstedts förlag.

Skrivandet föddes tidigt

För mig har skrivande funnits med sedan tidig ålder. Först som glada och ledsna maskar i nedre kanten på teckningar, ett härmande av bilderbokssidorna som min mamma läste för mig. Starka färger och tydliga budskap gick hand i hand över sidorna med närheten och värmen i hennes trygga röst. Det lärde mig att det finns en början, en komplicerad mitt och ett gott slut på allt.

Efter en tid viskade jag själv orden över hemliga dagbokssidor och in i dikter som jag långt senare skulle komma att framföra på Mosebackes poeternas estrad. Orden flödade också i skolans berättarböcker. Men oftast stannade skrivandet vid bedömda alster på bredrandiga papper med rödbockade marginaler och lärare som viskade till mig på avslutningsdagar “Sluta aldrig skriv”. Någon väg hur föreslog de aldrig.

 

Det fria skapandet blev strama vetenskapliga texter

Senare i livet förbyttes det fria skapandet mot strama vetenskapliga texter. Till slut kändes det som jag höll på att spricka i sömmarna. Och en vän påpekade vänligt till mig att jag var en konstnärssjäl i en allt för trång akademisk kostym.

Nu har jag tagit av den. Jag tyckte den var snygg och gav ett statusfyllt intryck, men den passade mig nog aldrig riktigt bra. Det har tagit mycket tid och många omvägar innan jag hamnat precis här. Vid denna punkt. Närmare än någonsin. Med några publiceringar bakom mig. Redo att låta tanken löpa fri och vild igen. Färgstarkt, innerligt och passionerat. Utforskande. Bara följa och se vart det bär ett tag. Vad vill berättas genom mig?  Och sedan hitta den dräkt som klär mina ord bäst.

Bultande författarhjärtan vill ut och leka

Jag är väl inte ensam här? Visst blir det lätt så i livet, det fria hamnar ofta i skrivbordslådan, ofärdigt och längtande. Medan det man tror sig måsta tränger ihop tiden till ett smalt utstakat stråk av nödvändigheter. Man intalar sig att syftet uppfyllts genom att det man fantiserat ihop satts på pränt och sparats i väntan på bättre tider. Fakta och nödvändigheter väger väl alltid tyngre än fantasi?

Men så tippar det över. Det finns större kraft i det vi skapat än vi anat. Något väcker och stör det. Sedan lämnar det oss inte. Det håller oss vakna på natten, följer med oss i vardagen, lockar oss till dagdrömmar, får oss att kladda detaljer i marginalen på arbetsdokument, i en fil på datorn eller på mobilen och göra spridda anteckningar i kollegieblock. Det väller ut här och där när man minst anar det.

 

Skrivbordslådan skakar

Hur ska man få ordning på allt? Orden vill inte alls hålla sig där lagt dem och glömt dem. Och ju mer vi tränger in det där ofärdiga i ett dolt hörn av oss själva, desto vildare ter sig reaktionen från detta något. Slutligen skakar skrivbordslådan som inte städats ur på år som om den bebos av en äkta Hogwardiansk boggart. Vi måste helt enkelt öppna upp och släppa ut vad det nu är. Och till vår fruktan och glädje är det troligtvis ingen boggart utan bara vårt bultande författarhjärta som längtat ut att leka igen.

Hur känns det att snudda vid den tanken? Skrämmande och härligt på samma gång? Kanske som att hålla en fågelunge i dina kupade händer. En kittlande, levande värme. En pulserande dunboll som ligger inlindad där i tankar som “inte ska väl jag” och “vad har jag att bidra med?”  eller har den rent av lite hybris som slänger sig mellan “det är en genial; Nej, en usel idé!”

Här kan det vara på sin plats att påminna mig själv, och alla er som känner igen er, om några skötselråd för våra bortglömda författarhjärtan. Nej, inte om att dricka ett glas vin eller en god kopp med te och bara köra på. Men det är liksom dags nu att rensa ur boet från rädslan och ge näring åt den fjunige kraken som i all sin nakenhet bara kan vara sitt sårbara äkta jag. Som bara vill finnas till och växa.

Skötselråd för bortglömda författarhjärtan

Ge den regelbunden tid för omsorg och lagom stora doser näring i form av övningar och intryck. Utmana den något, se den falla och sedan växa sig stark nog att lyfta. Håll hoppet högt att det du skapar en dag blir flygfärdig, även om det just nu vinglar omkring och behöver ett tag till för att fjäderskruden ska bära i motvind. I detta skede kan du hålla dig i avskildhet. Texterna du skapar kan möjligtvis bollas mellan vänliga händer. Ibland behöver vi strykas medhårs för att börja växa. Och texterna behöver inte nödvändigtvis leda någon stans mer än att vara sedda och lästa med inlevelse och god vilja.

 

Vem berättar du för?

När den sedan är säkrare i sina rörelser och vi börjar förstå hur saker hänger samman krävs det större motstånd. Testläsare, lektörer och så småningom förläggare och redaktörer på förlag. Vem är din tänkta mottagare? Vem riktar du dig till? Det är ju viktigt att de ska greppa ditt verk.

Samtidigt är det nödvändigt att du känner ditt författarhjärta och förstår att det är starkare än alla omformuleringar och korrektur. Att tekniken och formatet kan behöva slipas om du vill verka på ett kommersiellt fält och för att möta publik och recensenter av olika slag.

Men viktigast av allt, låt dig aldrig vingklippas in till din bara konstnärssjäl. Det krävs en särskild rymd för ditt författarhjärta att sväva i om det ska sjunga förnöjt. Den rymden är bara din att förstå och förmedla. Överger du den kallar den dig tillbaka. Du har rätt att skydda dig själv och din intention.

Tur att författarhjärtat är som en färgsprakande fågel Fenix. För den oinvigde tycks den försvinna men i slutänden vet vi att den är ämnad att återuppstå.

Läs fler gästinlägg från författare

Sanningar och siffror – två steg på vägen mot publicering

Från refuserad till författare på heltid

Min krokiga väg från kulturvetare till författare