En författare som saknar ett sinne
En dag när jag inte var längre än en tumstock och vinden låg på från Karlsborg, pappersbruket, höll mamma för näsan, utbrast: Herregud, vad det luktar Karlsborg! Jag betraktade hennes fladdrande näsvingar och sa: Hur luktar det?
En författare utan luktsinne. En författare som saknar ett sinne. Går det?
När jag var barn och de andra barnen sa: Vad det luktar äckligt här. Tycker du också det? svarade jag: Visst. När de sa: Gillar du min nya deo? ryckte jag på axlarna och skyllde på täppt näsa.
Minnen av en doft
Men jag minns en doft från tidig barndom. Mormors skafferi. Hyllorna är fyllda av mjölpåsar och burkar med spännande innehåll som mormor använder när hon bakar. I den röda bagarstugan knådar hon deg till klåddor och lägger dem att gräddas i stenugnen, och varje söndag bjuder hon på kafferep med sju sorters kakor: wienerbröd och mazariner, nygräddade våffelrån fyllda med hallonsylt och grädde, chokladsnittar och kolakakor. Drömmar. Tigerkaka som smälter i munnen. Jag står på trappstolen, vinglar och kikar in i skåpet. Vaniljsocker. Hela näsan fylls. En vass men vacker doft.
Och en dag när jag, som vuxen, sopar upp vaniljsocker från golvet är jag tillbaka i mormors kök. Hon står vid spisen och steker vaniljplättar i sin valmoröda hilka. Min vaniljmormor.