Utdraget är från en av alla mina dagböcker. Jag gick i 5:an och var vansinnigt förtjust i denne Hasse med de röda kinderna. Det ville jag inte berätta för vem som helst, men dagboken fick veta allt. Dagboken var som en kompis jag pratade med på kvällarna. Inte för att jag inte hade kompisar, men för att vissa saker var bara för mig.

Tidiga skrivdrömmar och fantasi i uppsatserna

Och så gillade jag att skriva. Jag mådde bra när jag skrev, fick ur mig det som i mitt tolvåriga hjärta, kropp och själ kändes enormt smärtsamt eller glädjefyllt, som att Hasse gillade någon annan, att min älskade guldhamster Nisse dog, att jag fick rida älsklingshästen på ridskolan eller att jag återigen fick sjunga solo med kören, fast jag visste att det endast berodde på att jag sjöng högst, inte finast.

“Det är ändå bara du som hörs”, hade nämligen körledaren sagt till mig i ett av sina mindre smickrande pedagogiska ögonblick.

Jag sjöng högst. Och jag skrev antagligen både mest och mest konstigt i klassen. Idag kan jag förstå att det blev ett ståhej när jag i så tidiga år skrev om våld, sex och även mord. Men då tyckte jag det var genialt med en uppsats som handlade om att matsalstanterna blandade ut sitt eget mensblod med blod från elever de dödade, för att sedan göra blodpudding och servera i skolmatsalen. Kanske var det ett sätt för mig, som redan var vegetarian i hjärtat, att protestera mot mat innehållande blod? Eller så hade jag bara väldigt livlig fantasi.

I svenskans uppsatser fick jag ur mig min fantasi, men på kvällarna skrev jag dagbok, som en slags terapi. Vilket satt i högt upp i åldrarna, fast skrivandet då blev mer sporadiskt, något jag tog till när det hände något stort i livet. Min första kärlek fick två hela dagböcker som handlade om honom.

Den första tiden i studentkorridor fick också en hel del sidor. Perioder när jag kände mig vilsen skrev jag, som det halvår jag bodde alldeles ensam i Ljusdal, staden som Gud glömde, och hade praktik på en arbetsplats inspirerad av serien Riket med Ernst Hugo Järegård i en av huvudrollerna. För att behålla förståndet skrev jag och jag fick även en telefonräkning som idag hade kvalificerat mig till Lyxfällan.

Jag skrev såklart när jag fick mitt första jobb, när någon jag älskade gick bort, när jag träffade mannen med riktigt stort M, ja, det blev ju några sådana förstås.

Så. Mitt i livet. När jag inte alls hade tid, för att jag var upptagen med att vara kär, sätta bo, försöka bli tre. Så blev jag sjuk. Riktigt sjuk.

Dagboken åkte fram:

Jag fick diagnosen MS, blev inlagd och tappade fler och fler funktioner i kroppen. Till slut även händernas funktion, jag inte kunde skriva. Jag tappade mitt hopp men kunde inte skriva om det. Mina händer, mina fingrar fungerade inte. Och jag sörjde. En familjemedlem skaffade till slut en kassettbandspelare (minns ni dem?) så att jag, när framtiden var oviss kunde spela in avskedshälsningar till mina nära och kära. Det gjorde jag, men det var också det enda.

En stamcellstransplantation senare kunde jag konstatera att jag fortfarande levde. Men vem sjutton var jag nu? En 30-åring som just blivit dumpad, tappat allt hår på kroppen, och som gått igenom så mycket smärta och ångest att det knappt gick att sätta ord på.

Eller?

Jag var rätt bitter. Rädd för att leva. Men jag tränade kroppen, så den kom tillbaka sakta men säkert. Och en dag kunde jag sitta igen. Den smarta arbetsterapeuten, som tröttnat på mig som inte ville göra något annat än att träna, tog med mig till datarummet, och där väntade ett tangentbord på mig. Efter ett halvårs uppehåll fick jag skriva igen. Halleluja!

“Nu ska jag börja skriva mina memoarer”, sa jag kaxigt till alla jag kom i kontakt med och de tyckte det lät som en fantastisk idé och de skulle absolut läsa boken sen.

Skrivandet som terapi i unga vuxenlivet

Dagarna fördrevs med träning, träning och en timmes skrivande per dag. Jag skrev med teckenstorlek 36, för synen var inte den bästa, men det hindrade mig inte. Min upplevelse var att det flöt på bra, att jag fick ur mig jobbiga tankar, funderingar och en del tacksamhet. Men jag ville aldrig läsa det jag skrev, utan sparade bara dokumentet och beslöt mig för att läsa om och när jag någonsin blev utskriven.

Sommaren var sitt vackraste jag när jag äntligen fick ta med mina prylar i en plastpåse och åka hem till min nya lägenhet och mitt nya liv. Lillasyster var med. Vi firade livet med pizza och läsk, och fler syskon och vänner anslöt sig. Det var fint.

När jag med en klump i halsen stängde dörren efter dem på kvällen, efter att ha uttalat att “det går fint, jag vill faktiskt vara ensam, det gör inget” och hamnat i en hög på golvet och gråtit ur mig ett halvårs skit och rädsla, kom jag på att jag ville läsa det jag skrivit, som kommit med hem i pappersform.

Jag laddade. Tänkte att det kunde bli tufft. Förberedde mig på ett mästerverk.

Antiklimax! Minst sagt. Mästerverket var en bluff. Det enda som stod var sida upp och sida ner med familj, vänner och sjukhuspersonal som jag ville tacka och varför. The end.

Jag hade nog tänkt en massa bra saker, bearbetat, sörjt, skrattat, men det som kom på pränt var bara en bråkdel. Karaktärerna i historien. Och tacksamheten över att jag levde.

Min hjärna var inte direkt med i matchen än. Kanske borde jag ha förstått det när jag en kväll såg på Jeopardy med avdelningens tanter och farbröder. Frågorna kunde jag, och jag levererade, men varför tittade alla så konstigt på mig? Till slut vände sig en vithårig om och sa: “Lilla vän. Du säger frågorna långt efter hela tiden. Oftast rätt fråga men fel i tid så att säga.” Jaha ja…

Hjärnan kom ikapp, även om det tog tid. Och jag fortsatte skriva. Visste inte vad jag annars skulle göra under min rehabilitering. Det blev många sidor, och att få skriva blev ett sätt för mig att överleva. Ett sätt att förstå vad jag gått igenom, ett sätt att försöka acceptera att inget någonsin mer skulle bli sig likt.

Till slut nådde jag en punkt. I skrivandet och i verkliga livet. Jag var tvungen att bestämma mig för att sluta älta, sluta skriva och i stället se framåt. Allt jag skrivit printade jag ut och förpackade i en kartong. Kanske skulle jag läsa dem senare, kanske inte.

Från personligt skrivande till publicerad författare

Som en del av en 40-årskris några år senare, började jag blogga. För det skulle man ju. Rättare sagt; alla hippa människor hade bloggat i rätt många år och jag var hopplöst efter. Men ändå. Jag bloggade mycket om tiden då jag var så sjuk. Kanske kunde jag hjälpa någon annan nu, som var i en liknande sits?

Jag ville minnas mer, och letade fram mina gamla anteckningar. “Du kan uttrycka dig, ska du inte skriva en bok?” skrev någon och andra höll med.

Jag åkte ut och föreläste om min behandling, och från publiken fick jag frågan om jag inte skulle skriva en bok.

Tanken väcktes, men inte kunde väl jag? Eller? Kanske vore det fantastiskt läkande, terapeutiskt, att en gång för alla mosa ner mig i den där tiden? Och så kunde jag trycka upp några exemplar och ge till familj och släkt i julklapp.

Sagt och gjort. Jag skickade efter mina läkarjournaler och började grotta ner mig. Det blev ett halvår av skrivlust dag och natt, isolering på hotell, promenader utanför sjukhuset jag låg på och tolkande av journaler. Jag kände mig riktigt låg i perioder, euforisk i andra.

Skrivandet kom att bli det bästa jag gjort för min egen hälsa. Så mycket lossnade. Så mycket kunde jag berätta öppet, acceptera och gå vidare ifrån. Att det sedan blev en bok, Mitt år med MS-är jag botad nu? som faktiskt gavs ut av ett förlag, Idus, var bara en bonus, en mycket förvånande sådan. Boken fylldes av tacksamhet, mot så många människor, så jag fick nytta av listan skriven med teckenstorlek 36.

Skrivandet fortsätter som terapi och bearbetning

Efter boken gick det inte att sluta skriva. Jag behöver det för att må bra, och för att min familj ska stå ut med mig. Jag provar mig fram. Många texter har det blivit, och två böcker till. Efter jul räknar jag med att bok nummer fyra får se bokhandelns ljus.

För tillfället är jag igång med att älta och bearbeta igen. Familjen har drabbats av psykisk ohälsa i form av en (jävla) ätstörning, så nu skriver jag för att orka. För att få ur mig det som gör ont. För att säga det jag bara måste säga. Kanske blir även det en bok, vem vet? (Uppdatering av Marita Brännvall: Denna bok finns nu att köpa här.)

I mitt arbete som skolkurator träffar jag dagligen ungdomar som har behov av att prata. Som känner sig ensamma, retade, annorlunda, olyckliga, lyckliga, särbegåvade, fula, korkade, missförstådda, vilsna. Jag brukar självklart uppmana dem att prata, med mig och andra, men även att hitta det som kan dem kraft, som kan fungera lite som egenterapi. Det spelar ingen roll om det är fiolspelning, hockey, lego, EPA-traktorn, kossor, sång eller gymnastik. Eller skrivande.

Ibland träffar jag de som påminner om mig. De som mår bra av att få skriva av sig, som låter pennan eller tangentbordet få vara instrumentet för skapande, bearbetning, lust. Som ser glädjen i skrivandet men även upptäckt kraften. Som använder skrivandet som terapi.